Tre filmtips!

Ännu ett inlägg! Här följer lite prat om tre väldigt bra filmer som jag såg under det senaste året. Om du inte orkar läsa allt så kan jag i korthet säga detta: Alla tre filmer som följer kommer med en varm rekommendation. Behöver du något bra att se på ikväll? Vilken som helst av dessa kommer att göra jobbet.

I, Tonya   (trailer)

En biopic om Tonya Harding, konståkerskan som anklagades för att ha anlitat banditer till att slå sönder knäna på en av sina konkurrenter precis innan OS.

Den här filmen var något av en överraskning för mig. Jag brukar normalt inte gilla biopics särskilt mycket, eftersom de alltid verkar vilja framställa subjektet som ett plågat och missförstått geni. En brilliant savant med dåliga sociala förmågor, missförstådd av sin samtid. Kanske är det här speciellt sant för personer som fortfarande lever eller som precis dog.

Och visst, även I, Tonya gör detta i någon mån, men jag upplevde hela den biten som nedtonad till hanterbara nivåer, och istället är det bara historien om en person som vilken som helst. Inte särskilt klipsk kanske, men väldigt ambitiös och med en väldig talang. Det intensiva jobbet filmen gör för att humanisera och inte glorifiera Tonya alltför mycket räckte hela vägen för att att jag skulle lägga mina fördomar om filmgenren åt sidan och bara ryckas med i berättelsen.

Sedan är den filmad och regisserad på ett väldigt charmigt sätt som låter oss veta precis när olika parters beskrivningar av händelseförloppet skiljer sig åt. Ibland helt enkelt genom att slå sönder den fjärde väggen och berätta det för oss rakt på.

En annan sak som förvånade mig var Margot Robbie. Hon har inte gjort något större intryck på mig som skådespelerska i varken Wolf of Wall Street eller Suicide Squad. Jag har bara sett henne som en person som råkade träffa jackpott på utseende i det genetiska tärningsspelet och som skulle försvinna så fort folk tröttnade på att titta på henne, men I, Tonya fick mig att tänka om. Hon är duktig på riktigt och det är hon (tillsammans med Allison Janney) som bär hela filmen på sina axlar. Bra jobbat, Margot!

Filmen är bra! Väldigt rolig, rörande, engagerande, gripande. Alla orden.

Betyg: 8,5/10 

Sicken knäppis

Shin Godzilla 　新ゴジラ  (trailer)

Jag gissar att jag inte behöver beskriva handlingen särskilt ingående? Stort monster kommer - hjältar försöker stoppa det. Lite kul är dock att den här gången är hjältarna en grupp byråkrater och politiker som försöker balansera internationella relationer, statsbudget och infrastruktur samtidigt som de avvärjer mänsklighetens slut.

Jag minns att jag skrev en recension av Godzilla för några år sedan. Alltså inte den halvbra-men-egentligen-rätt-dåliga filmen från 2014, och inte heller den riktigt-dåliga-men-cool-när-man-var-14 filmen från 1998, utan självaste originalet. Gojira - monsterfilmernas gammelfarfar från 1954. Jag gör ingen hemlighet av att jag generellt sett inte uppskattar äldre filmer lika mycket som nya. Det ligger helt enkelt i sakens natur att filmer som är gjorda för personer runt min ålder och med min kulturella ryggsäck generellt sett kommer att landa bättre hos mig än filmer gjorda för min mormor och hennes ruttna gamla ryggsäck.

Godzilla (1954) är dock ett av de få undantagen (jodå, de andra är mycket riktigt Nosferatu, 2001: A Space Oddyssey och Psycho, tackar som frågar) till den här regeln. Den första filmen med monstrenas konung är en förvånansvärt eftertänksam och grymt stämningsfull liten sak som lyfts till ytterligare höjder genom att klä sig i ett av filmhistoriens mest minnesvärda musikteman.

Shin Gojira vann mitt hjärta genom att göra en remake av originalet och bara skräddarsy den för en modern publik. Att förklara exakt vad det är som gör att den funkar är inte det lättaste, och jag misstänker att den inte är för alla, men jag minns att jag satt och tänkte att den kändes som en perfekt blandning av Godzilla och Neon Genesis Evangelion. Det visar sig till och med att regissören av Shin Gojira är samma kille som låg bakom NGE, så det var inte så konstigt. Och säga vad man vill om den (alldeles strålande) animeserien - men den vet hur man gör för att få gigantiska monster att kännas som oövervinneliga hot. Det är en egenskap som följer med oförstörd till Shin Gojira och gör filmen den där extra smulan bättre. Jag lovar att ni aldrig sett en version av Godzilla som är kapabel till sådana obscena mängder förstörelse som den som klampar in i Tokyo i den här filmen. Det finns partier i den som fick mig att bara sitta och gapa.

Om något av det här låter lockande så tveka inte att gräva upp och se den. Om du däremot tycker att det låter som ofiltrerat svammel så har du fel. Okej, den är inte särskilt karaktärstung och det finns partier där den kanske saktar ner lite väl mycket, men på det stora hela är den en fröjd. En sann fröjd!

Betyg: 8/10

Retro - hela vägen till designen

Brawl In Cell Block 99   (trailer)

Vince Vaughn är en hårding som försöker se till att hans familj ska få ett bättre liv. Tyvärr så gör han det genom en svängom på brottets bana, och det dröjer inte länge innan han hamnar bakom lås och bom. Väl där får han veta att sagda familj hålls gisslan och kommer att råka ut för hemska saker om han inte går med på att göra några tjänster. Dessa tjänster involverar, inte helt förvånande, hans fantastiska förmåga att orsaka skada med knytnävarna.

Jag vill minnas att jag satte Bone Tomahawk mot toppen av min best-of-the-year-lista år 2015 eller något ditåt. Det var en western som rörde sig med i maklig takt och stod stadigt på axlarna av karismatiska skådespelare och välskriven dialog, men som hade ett klimax vars brutalitet jag sannolikt aldrig kommer att glömma. Jag tar upp Bone Tomahawk dels eftersom alldeles för få människor såg den, så om jag kan locka ett par stycken till så skulle det göra mig glad, men dels eftersom det råkar vara samma kille som skrev och regisserade den som ligger bakom Brawl in Cell Block 99.

Dock så är de två väldigt olika filmer. Brawl har visserligen också väldigt bra dialog, men lutar sig (som titeln kanske antyder) något tyngre mot våldet. Detta våld är precis som i BT exceptionellt rått och brutalt. Det är också en av de mörkaste filmer jag sett när det kommer till vilket elände den är villig att utsätta sin huvudperson för. Vince Vaughn är förvånansvärt övertygande som en man med nästan övermänsklig förmåga att knäcka ben, men stackarn får vara med om så många hemskheter i en progression som nästan påminner om Dantes Gudomliga Komedi, att man knappt orkar känna med honom till slut.

Det är alltså inte en särskilt munter historia. Men det brukar ju inte med nödvändighet innebära att filmen blir sämre.Som till exempel i det här fallet. Jag gillade Brawl in Cell Block 99 en hel del, men jag tror att jag kommer att behöva vila ett tag innan det blir aktuellt att se den igen.

Betyg: 8/10

The, the, the, the

Jag ser inte alls så många filmer som jag en gång gjorde, men jag försöker fortfarande att skriva upp alla filmer när jag ser dem för att inte glömma bort allt bra jag ser, och för att förhoppningsvis ta mig för att skriva en recension av dem nån gång i framtiden.

Just nu håller jag på att avverka listan efter förmåga, så jag ska publicera några av dem under den kommande tiden.

Den här gången buntade jag ihop alla recensioner jag har på filmer med en titel som börjar med 'The'. Det är väl en så god metod som någon.
Håll tillgodo!

The Invitation   (trailer)

Vi följer ett hemskt trevligt och vackert ungt par på en middagsbjudning hos några av deras gamla
vänner. Men något är fel. Eller är det verkligen det? Jo, men det måste det väl vara? Eller?

The Invitation är psykologisk thriller som gör så väldigt mycket rätt att det är svårt att hitta några brister med den. Grymma skådespelarprestationer, speciellt från huvudrollen, en historia som verkar omöjlig att riktigt få grepp på, färgstarka karaktärer som ändå undviker fällan att bara bli karikatyrer och konflikter som ligger och bubblar långt under ytan. Allt bara klaffar i den här filmen, och jag älskar den för det. Den sätter en i ett tillstånd av gnagande obehag, men vägrar att visa sin hand i förväg.

På rak arm påminner den om ett par andra filmer som jag också uppskattar oerhört mycket, nämligen You're Next och Coherence. Men The Invitation kryper in betydligt närmare än dessa tidigare och lägger sig bara och andas på en med sin inte helt obehagligt doftande andedräkt samtidigt som den leker med ens hår med ena handen utan att fråga först. Man får känslan av att den antagligen har en kniv i den andra handen, men man vågar inte riktigt fråga.

Betyg: 9/10

Skål för att alla har kul!

The Voorman Problem   (ingen trailer - det är en kortfilm)

En kortfilm baserad på en filosofisk högkonceptspremiss med Martin Freeman i huvudrollen. Jag gissar att jag inte behöver säga mycket mer än så, och att du redan undrar varför du inte sett eller ens hört talas om den här filmen förrän nu?

Freeman spelar en psykolog som kommer till ett fängelse för att utreda en fånge vid namn Voorman som verkar övertygad om att han är Gud allsmäktig, och än knepigare - han har övertygat alla de övriga fångarna om det också.

Att säga mycket mer vore dumt eftersom filmen bara är runt 13 minuter lång, och den finns tillgänglig att köpa och streama här, så det är bara att köra hårt. Jag vet att du vill!

Betyg: 8/10

Lysande skådisar gör vad de gör

The Trip 1 - 2 - 3   (trailer)

Steve Coogan och Rob Brydon spelar filmversioner av sig själva när de ger sig ut på resor genom tre olika filmer och tre olika länder. Deras uppdrag är att recensera mat på en hel bunt snofsiga restauranger, och vi följer helt enkelt dessa män på resan. När de åker bil, när de sitter och äter, när de ska sova, när de är ute och motionerar om kvällarna. Detta är goda nyheter för oss tittare eftersom Steve Coogan och Rob Brydon är ett par av de roligaste människor man kan tänka sig, och deras kemi tillsammans gör varje sekund vi tillbringar med dem till ren underhållning.

Jag vet inte om jag känner till något större nöje än att sätta mig framför en av The Trip-filmerna. Vilken av dem som helst. Jag kommer förresten att recensera dem som en enda film eftersom de i mina ögon liknar varandra en hel del i både upplägg, ton och kvalitet. Under största delarna av filmerna får vi bara se hur de sitter och pratar med varandra, och mycket av deras interaktion bygger på att de sparrar lite mot varandra för att se vem som kan vara roligast och underfundigast. Detta blandas med väldiga mängder imitationshumor. Sådant är förstås inte för alla, men det görs på ett så förbaskat naturligt sätt att det inte går att motstå.

Och det hade ju varit en sak om de bara var roliga. Då hade man kunnat se och glömma dem rätt snabbt. Men det visar sig att alla tre filmerna dessutom behandlar känslan av att ha passerat mittpunkten i livet och hur man kan förhålla sig till det på olika sätt. De hysteriskt roliga scenerna punkteras av väldigt vackra och melankoliska scener som aldrig skriver en på näsan vad man förväntas känna, utan snarare bara ligger där och låter tittaren göra lite vad hen vill med dem.

Hade jag insett hur svårt det skulle vara att förmedla de här filmernas styrkor så hade jag nog gjort såhär redan från början. Den late recensenstens krycka:  Här är en scen från var och en av filmerna - om du gillar dem så kommer du nog att gilla resten också.

The Trip

The Trip to Italy

The Trip to Spain

Betyg: 9/10

The Void   (trailer)

En liten skara människor barikaderar sig under en natt i ett underbemannat sjukhus som omges av en grupp huvklädda figurer. Snart börjar märkliga saker att hända.

Det finns några saker som jag verkligen är svag för när det gäller skräckfilmer: praktiska effekter, body horror, 80-talskänsla samt Lovecraftsk kosmisk skräck. Det är inte helt konstigt att den här filmen verkligen gjorde det för mig då den brer på ett tjockt lager av alla de här sakerna.

Det är frustrerande att det finns så pass få filmer som gör det till sitt uppdrag att åkalla sann Lovecraftsk skräck, och det är inte bara jag som tycker det. Därför är det så glädjande att hitta filmer som åtminstone försöker. Självklart har den sina brister, och det är brister som de flesta B-filmer har gemensamt. Halvdana skådespelarprestationer, småslarvigt stämningsbyggande, effekter som inte alltid håller måttet, etc. Men det finns tillräckligt mycket bra här för att jag ska kunna rekommendera The Void till i princip vem som helst som uppskattar den gamla skolan av skräck och/eller Lovecrafts berättelser. Designen av varelser i den här filmen är till exempel alldeles delikat fantasifull och vidrig, och koncepten som behandlas är av precis lagom ofattbar skala.

Se den en mörk fredagkväll!

Betyg: 7/10

Friends don't let friends become interdimensional monsters

The Sacrament   (trailer)

Ja, jag antar att jag måste prata om dåliga filmer nån gång då och då också. Det jobbiga är bara att det är nästan omöjligt att hitta någon pepp att skriva något om en film som denna. Filmen skildrar händelserna vid Jonestownmassakern då en hel bunt människor, med deras sektledare i spetsen, drack gift för att bli fria från jordelivet och gå vidare till nästa.

Om man ser trailern så kan man i stort sett skippa filmen, då trailern berättar allt av intresse. Ville jag vara elak så skulle jag säga att den dessutom gör det på ett intressantare och mer tidsekonomiskt sätt också.

Skådespelarprestationerna är inte mycket att hurra över, effekterna är inget vidare, och filmen hjälps inte det minsta av att man redan från början vet vart det hela barkar. Jag tycker att om man ska göra en film baserad på välkända verkliga händelser så måste man göra något särskilt med det och angripa det från en intressant och ny vinkel. Men The Sacrament gör inte det, eller åtminstone inte särskilt bra.

Jag vill minnas att det finns ett och annat parti som var någorlunda effektivt, men på det stora hela skulle jag nog säga att du kan skippa den här.

Betyg: 4/10

Tjock, kristen och vansinnig. Ett kap!

De bästa filmerna 2016

Visst är maj 2018 ungefär rätt tidpunkt för att publicera sin lista över de bästa filmerna som kom ut 2016?

Ja men jag trodde väl det.

Här kommer de, utan någon egentlig inbördes ordning!

The Nice Guys   (trailer)

Det enda man kan vara någorlunda säker på i en film skriven och regisserad av Shane Black är att inget av vad man tror ska hända kommer att hända. Killen har en fantastisk förmåga att hela tiden överraska och låta handlingen bryta mot alla filmregler man kan komma på. Så var också fallet i hans senaste alster, The Nice Guys.

Jag tror att den här buddy-cop-crime-drama-komedin var den roligaste filmen jag såg i år, och det är inte många filmer under 10-talet som roade mig så väldigt från början till slut. En historia som blankt vägrar ta någon av de vändningarna som man förväntar sig, pyntad med lysande dialog och med ett litet bultande hjärta bakom väggen av cynism som den bygger upp. Ren filmglädje.

Ett kul gäng

The Witch   (trailer)

Det här blir tredje året i rad som en skräckfilm knuffar sig in på årets topplista. Antagligen skulle det vara fler om jag inte var så harig när det gäller skräckfilmer, men nu är det som det är.

Hur som helst, om du är som jag och enbart vill plåga dig igenom riktigt otäck skräck under förutsättningen att det finns nog med substans bakom filmen att den skulle ha klarat sig utan alla skräckelement så är det här antagligen din årliga skräckis också. The Witch är grymt otäck, men håller sig tacksamt nog borta från jump scares och enkla trick. Skräcken här byggs på vetskapen att less is more, och backas upp av fantastiskt skådespel från alla inblandade och ett antal bilder som du antagligen kommer att bära med dig tills du dör.

På natten blir det häxigt i skogen

Everybody Wants Some!!   (trailer)

Dazed and Confused hör till mina absoluta favoritfilmer. Varje gång man ser den får man känslan av att träffa en grupp gamla vänner och bara umgås ett tag med dem. En känsla av att bara få hänga med en grupp sköna människor när de gör vad de gör.

När jag fick höra att Linklater skulle släppa dess 'andliga uppföljare' så ringde förvisso en hel bunt varningsklockor, speciellt med tanke på att jag inte alls tyckte särskilt bra om hans senaste kritiska guldkalv Boyhood, men en svag låga tändes i mitt gossebröst. Tänk om den skulle kunna återskapa känslan från Dazed and Confused!

Som du säkert förstår så lyckades den alldeles utmärkt med att få mig ombord. Låt inte den halvkassa trailern lura dig. När man väl hittar in i dess rytm efter kanske 10 minuter så sitter man trollbunden i dess värld tills långt efter att eftertexterna rullat färdigt. Det är bara ett sant nöje att få umgås med de här fantastiska människorna, om så bara genom filmens magi. Jag önskar att Finn var min bäste vän också.

Ett grabbgäng, så som bara film och verklighet kan producera

Green Room   (trailer)

Ett old-school punkband tar en spelning på en fest ordnad av en organisation av nynazister. Det kan knappast sluta väl för någon inblandad.

Jag älskade verkligen Jeremy Saulniers första film Blue Ruin. Det var en hämndfilm om en kille som inte var någonstans i närheten av kompetent nog att vara huvudkaraktären i en hämndfilm. Han fattade ständigt dumma beslut och var inte kapabel att genomföra de planer han fick som faktiskt råkade vara bra. Han var inte komiskt korkad, utan han var bara en av oss. En människa som försatt sig i en situation som han var oförmögen att hantera. Mycket av detta går igen i Green Room som är Saulniers andra riktiga film.

Det finns en botten av ren betong i Saulniers filmer. Visst dyker det upp komiska situationer, men även när det är roligt finns det inte någon mjuk matta för karaktärerna att landa på. Misstag är ödesdigra. Våldet är blixtsnabbt och fult, precis som i verkligheten, och det känns mer på riktigt och rått än något annat jag känner till. Detta kan vi kombinera med att killen älskar att dra undan mattan under våra fötter. Man är van att vissa situationer ska spelas ut på ett visst sätt när man ser film, och Green Room vrider och vänder ständigt på konventionerna för att slå oss i magen, om och om igen.

Det är en smart film, en rolig film, en omåttligt brutal film och på köpet något av ett tekniskt mästerverk. Är det konstigt att den var en av 2016s bästa filmer?

Åh, och sa jag att Patrick Stewart är med?

Arrival   (trailer)

Gigantiska rymdskepp dyker upp runt om på planeten. De står bara stilla och svävar några meter från marken. Vad vill de? Amy Adams ska reda ut saken.

Jag är en sucker för sci-fi, det har jag erkänt om och om igen. Om man är sval inför den genren ska man alltid vara noga med att ta mina rekommendationer med en nypa salt, och detta är precis en sådan. En rekommendation.

Arrival är vad jänkarna kallar the real deal. Den är vad sci-fi ska vara, det vill säga den använder ett extremt koncept eller en extrem situation för att säga något om vilka vi är och/eller vilka vi borde vara som människor. Jag ska vara ärlig och erkänna att jag inte sett Enemy ännu, men jag har hittills inte sett en enda film av Denis Villeneuve som är under en 7:a. Killen har sådan jäkla koll på hur man bygger stämning att det knappt ens är kul. Och det verkar inte som att det har någon betydelse i vilken genre han jobbar. Allt han gör verkar vara varierande grader av genialiskt, och jag misstänker att man kommer att komma ihåg honom flera decennier framöver. Förutsatt bara att han lyckas klämma ut en riktig femetta som inte bara är hyllad av kritiker, utan sedd av de breda massorna också. Jag tror att han har minst ett par stycken sådana i sig.

Hur som helst - en hundra procent stadig sci-fi-rulle, förstärkt av ett grymt soundtrack från den alltid lysande Johann Johannsson. (Fick precis veta att han är död när jag skulle googla för att försäkra mig om att jag stavade hans namn rätt. Det var väldigt synd, och nu är jag lite ledsnare än jag var nyss.)

Aliens och konstig handstil

Swiss Army Man   (trailer)

Paul Dano sitter fast på en öde ö. Precis när han fått nog och är på väg att ta sitt liv så hittar han ett pruttande lik spelat av Harry Potter. Inom kort visar det sig att det här är ett väldigt speciellt lik, och en vänskap utvecklas mellan dem.

Du har aldrig sett en film som Swiss Army Man.

Låt mig säga det igen: Du har aldrig sett en film som Swiss Army Man.

Den är fullständigt löjlig från början till slut, men likt förbannat så bultar dess hjärta starkare än det kladdigaste drama du kan tänka dig. Det är nog den mest uppriktiga och mänskliga film jag sett som bygger på pruttskämt.

Mycket mer än så kommer jag inte att säga om Swiss Army Man. Ju mindre man vet om den när man ser den desto mer kommer man att uppskatta resan tror jag, och detta är en resa väl värd din tid, ty den bär rakt in i ditt hjärta. Eller nåt.

Han är sig lik

Sing Street   (trailer)

En ung man går i skola på 80-talet. När man är ung så gör man många dumma saker. Dumma saker som till exempel att starta ett band med sina kompisar för att imponera på en tjej som egentligen är långt över ens viktklass.

Det finns ingen brist på följa-sitt-hjärta-filmer, och de allra flesta av dem blir överdrivet sentimentala och hamrar hem sitt budskap alldeles för hårt och mot allt bättre vetande. Så är också fallet med den alldeles förtjusande Sing Street, som handlar om en grupp ungdomar i Irland på 80-talet som bestämmer sig för att starta ett band.

Den smetar på sitt budskap alldeles för brett och med en sådan glädje att man som cynisk filmtittare på 2010-talet egentligen borde bli redo att kräkas. Men likt förbannat så sitter man där med ett leende på läpparna som sträcker sig från öra till öra. Kanske är det så att vi behöver lite mer uppriktighet i våra filmer? Lite mindre trött världsvana och lite mer optimistisk blåögdhet? Sing Street verkar tycka det i alla fall, och den gör det svårt att inte lockas att hålla med.

Även om du inte ser filmen - hör musiken

Manchester by the Sea   (trailer)

Den här jävla filmen alltså...

Casey Affleck spelar en vaktmästare vars bror hastigt och lustigt (inte så lustigt) går bort. Som följd får han vårdnaden av sin brorson. Problemet är dock att hans förflutna kommer upp och sätter käppar i hjulen för alla inblandade.

Nån gång då och då så dyker det upp en film som utan ceremoni tar sin trubbiga kniv och sticker den rakt in i ens hjärta, och sedan bara lämnar den där. Manchester by the Sea är en av de filmerna. Då ligger det förstås i sakens natur att vad som lämnar sår i den ene som kommer att följa med honom tills han dör, lämnar den andre helt oberörd.

För mig var Manchester by the Sea ett rivjärn mot det gamla gossehjärtat. En förkrossande historia med helt fantastiska skådespelarprestationer. Det finns ju något speciellt med handlingar man aldrig tar tillbaka och med människor som brottas med de där svagaste och sämsta delarna av dem själva som de kanske aldrig helt kommer att besegra, och som dömer sig själva hårdare än någon omkring dem någonsin skulle kunna göra.

Men jag kan förstås inte garantera att den gör samma sak för dig. Möjligheten finns ju alltid att du saknar en själ.

Smärta, så som bara misstag kan orsaka

--------------------------

Honorable mentions 

Ni vet de där filmerna som nästan lika gärna hade kunnat hamna på listan, men bara saknade det där lilla extra

Kubo and the Two Strings   (trailer)
Stop-motion-animerad sagofilm från samma gäng som gjorde Paranorman. Har du sett Paranorman så är du antagligen redan nyfiken.

The Handmaiden   (trailer)
Tyvärr kommer man (inklusive jag) att ha glömt bort den här filmen om några år, men den förtjänar bättre. Den är allt som är bäst med film, från början till slut.

Moana   (trailer)
Disney träffar rätt igen. Den här filmen sög in mig totalt i sin lilla värld och jag tror inte att jag sett någon film från 2016 lika många gånger. Förvisso är det mesta av det min sons förtjänst, men den ger mig fortfarande gåshud stundom.

De bästa filmerna 2015

Okej, så det här är vad som hände.

För ett år sedan satt jag och skrev ihop en lista på de bästa filmerna 2015. Tyvärr lyckades jag aldrig få tid att faktiskt sätta ihop inlägget till något ordentligt, så det låg och skavde ett tag, och vips så var det december igen och dags att sätta ihop ännu en årets-bästa.

Vad jag gjort nu är att helt enkelt tagit vad jag hade klart för ett år sedan och lagt till små korta motiveringar där de behövdes. I år blir det dock ingen numrering av dem, det är helt enkelt för svårt. Istället blir det bara en lista av mina favoritfilmer, följt av min topp-3-lista för året, följt av några korta ord om några filmer som stod ut lite extra, följt av honorable mentions.

Jag vet, det låter som mycket, och det är det, men det är ju kul med film!

Resultatet blir i alla fall att du har möjligheten att blicka bakåt hela vägen till 2015 och kanske får du för dig att se en av de där filmerna som du missade då, eller kanske återbesöka en av de som du tyckte särskilt bra om.

Om några dagar kommer jag att publicera något motsvarande för 2016.

Vi kör!

***

Slow West   (trailer)

Under den första kvarten av den här filmen hade jag aldrig någonsin gissat att den skulle hamna på årets topplista. Jag tycker inte särskilt mycket om westerfilmer eftersom jag oftast tycker att de rör sig lite för långsamt, så det krävdes en del mentalt lirkande för att alls få mig intresserad av en film som heter Slow West. Dessutom så tyckte jag att den började mediokert på sin höjd. Men allteftersom berättelsen började spelas ut kände jag mer och mer att den här filmen hade något väldigt speciellt.

Det finns en hel del intressanta saker som pågår här. Även om man bortser från våldet (som det inte finns särskilt mycket av). Karaktärerna börjar som mer eller mindre de klassiska arketyperna, men sakta inser man att vår käre huvudkaraktär kanske egentligen inte är den paragon av moral som man först tänker sig när man ser hans blåögda optimism och livsvilja.

En helt igenom stadig film!

Fassbender och pojke i vilda västern!

Bone Tomahawk   (trailer)

Ännu en western, och en av årets underskattade guldklimpar! Dagen innan jag såg Bone Tomahawk visste jag inte ens om att den existerade. Men jag hörde bra saker om den så jag bestämde mig för att ge den en chans, trots att den var en western.

Det visade sig vara ett bra drag. Bone Tomahawk var ett bra tag den enda filmen som kunde stå upp emot Mad Max i kampen om årets bästa rulle. Precis på slutet av året dök ett par utmanare upp, men det fanns definitivt en period när jag var redo att förklara Bone Tomahawk årets bästa film.

Den är bara så hemskt bra på alla sätt och vis. En heltigenom karaktärsdriven western/chock horror-film. Det låter väldigt skumt, men detta är något alldeles extra och den missade topp-3-listan med minsta möjliga marginal!

Är man inte försiktig i västern så hamnar man lätt på kvist

Ant-Man   (trailer)

Vad som verkar vara gemensamt för alla Marvelfilmer är deras grundläggande inställning att film ska vara kul. Det är något som genomsyrade Ant-Man från början till slut. Den tar den något löjliga premissen med en man som kan krympa till en millimeter på höjden och kommunicera med myror, och har så mycket kul med den som de bara förmår under ett par timmar.

Resultatet blev att jag också hade väldigt mycket kul med Ant-Man. Jag inser att det är en något löjlig film att inkludera på en sådan här topp-10-lista, men jag kan inte hindra mig själv. Även om själva handlingen var lite si och så ibland så går det inte att motstå de väldigt originella actionscenerna som karaktären Ant-Man tillåter.

Pytteliten tumme upp

Spotlight   (trailer)

Den här filmen om en grupp journalister och deras gradvisa avslöjande av korruption inom den katolska kyrkan som tillät våldtäkter på barn fortgå, rullar som en väloljad maskin. Den är inte lika flashig som till exempel The Big Short, men är så omärkvärdigt perfekt i sin regi och hur berättelsen byggs upp att det är svårt att inte imponeras av den.

Att den dessutom backas av riktigt grymma skådespelarinsatser från alla inblandade gör inte saken sämre. En film väl värd att se alltså, men troligen en som trots sin kvalitet kommer att glömmas bort om några år. Sad face.

Inte lätt att hitta en bild för den här filmen där något faktiskt händer

Kingsman: The Secret Service   (trailer)

Det blir kanske mer uppenbart på den här listan än vanligt att jag kan vara väldigt svag för filmer som bara släpper alla pretentioner och all ambition om att räknas som högkultur och bara fjantar runt ett par timmar. Kingsman är ett utmärkt exempel på en sådan film, och jag känner att jag måste ha med den på den här listan om inte annat bara för att göra min del av arbetet mot att se till att den inte glöms bort någon gång snart.

Kingsman skruvar gradvis upp våldet och vansinnet tills man sitter alldeles yr i knoppen och bara undrar hur någon tillät det gå såhär långt. För många så går den bitvis för långt och blir bitvis för mycket, men för mig kan för långt och för mycket vara precis lagom om det görs helt rätt.

Stencool. Från Kings Speech till Kingsman.

Inside Out   (trailer)

Körerna är talrika som sjunger lov för den här filmen och de behöver inte min halvfalska stämma att ansluta sig, men det är vad jag kommer att göra ändå. Med sin strålande historia av utmärkta animerade filmer så var det kanske inte nån överraskning att Pixar skulle lyckas göra en bra film, men Inside Out är mer än bara färgstarka karaktärer och roliga skämt. Jag blev nästan stött när jag mot slutet började inse att den förbaskade filmen var i färd med att avslöja för barn i en barnfilm om hur det går till när barndomen dör och något helt annat tar vid. Borde inte det vara olagligt på något vis?

Hur som helst blev det en film att minnas av det hela. Till och med en av de bästa filmerna år 2015!

Färgglatt gäng... fast det är de väl alltid?

It Follows   (trailer)

En lågmäld skräckfilm som gör mer med blygsamma medel än man trodde var möjligt. Premissen är enkel: något följer efter dig. Det kan ta formen av vem som helst. Det slutar aldrig följa efter dig. Det enda sättet att bli av med det är att överföra det vidare till någon annan via samlag.

Kul liten premiss, jovisst, men det är i utförandet som It Follows visar klorna. Inom kort börjar man bli paranoid och titta omkring på skärmen och hela tiden leta efter varelsen i periferin. Är den i närheten? Tittar jag rakt på den? Det vet du kanske inte...förrän det är för sent!!

Äh, fast den är väldigt bra!

Fast i stol

Och nu, utan inbördes ordning....

**********TOPP 3**********

 

Mad Max: Fury Road   (trailer)

Rätt självklart när man tänker på saken. Allt som kan sägas om den här filmen har redan sagts. Den är ett gigantiskt spektakel och en nästan helt perfekt actionfilm. En biljakt som pågår i närmare två timmar utan att någonsin komma i närheten av att bli tråkig. En orgie i eld, olja och sand som bara någon gång då och då stannar för att dra ett andetag och berätta mer om karaktärerna i en blick än vad vissa filmer gör under timmar av exposition.

Jag visste redan första gången jag såg den att det här är en film som kommer att bli kvar i det allmänna medvetandet väldigt länge, och hittills så verkar det vara precis vad som har hänt.

En arm, två ben och tre kompisar. Charlize har dem allihop.

The Duke of Burgundy   (trailer)

Vilken jäkla högoddsare! Vem hade kunnat tro att den här lilla filmen om ett par kvinnor i ett något märkligt förhållande skulle sticka upp näsan som en av årets absoluta höjdpunkter? Inte jag i alla fall. Jag hörde talas om The Duke of Burgundy för snart ett år sedan och tyckte att den lät intressant, men det var alltid ungefär 50/50 om jag överhuvudtaget skulle orka hitta den och se den. Jag är väldigt glad att jag till slut bestämde mig för att göra det. Mycket kanske eftersom den fanns så behändigt tillgänglig på Netflix.

Det finns mycket som pågår i The Duke of Burgundy, både på en visuell, narrativ och tematisk nivå. Jag känner att jag inte förstod den lika bra som jag egentligen hade önskat, men det hindrade inte att den blev en av mina favoritfilmer år 2015. Det kommer antagligen att krävas att se den ett par gånger till för att börja bena ut exakt vad som händer och exakt vad filmen vill säga, men det är inte något dåligt med det. Se bara på Primer. Som film är den en gåta som jag nog egentligen har de mentala verktygen för att lösa, men det finns tillräckligt mycket i stämning, stil, skådespel och säkert nåt fler ord på "s", för att hålla mitt intresse.

Detsamma gäller The Duke of Burgundy. Det är helt enkelt en sån där film som har det där lilla extra som man inte kan sätta fingret på, men som hakar fast sina klor i hjärnan på en och hänger med dagar, veckor eller månader efter man sett den.

Ibland kan man inte se skogen för alla fjärilar

The Big Short   (trailer)

På mitten av 00-talet kollapsade bostadsmarknaden i USA och gav hela världens ekonomi en ordentlig smäll på käften. Massor av människor blev av med både sina jobb och sina hem och fler än man vill tänka sig förlorade antagligen sina liv som resultat av den. I The Big Short får vi följa en grupp individer på Wall Street strax innan kraschen som sakta börjat förstå att något stort är på ingång, och att det är bara att börja rycka åt sig flytvästar om man vill klara sig.

Vem hade kunnat tro att Adam McKay, tidigare kanske mest känd för sina samarbeten med Will Ferrell i filmer som Anchorman, faktiskt hade så pass mycket skicklighet bakom kameran att han kunde göra ett drama om korruption och inkompetens på Wall Street totalt fängslande? Den använder en hel del söta små knep för att hjälpa till med att hålla publiken vaken, men låter aldrig berättelsen eller karaktärerna komma bort mellan de fräcka klippen och kaxiga knackningarna mot den 4:e väggen.

Det är svårt att sälja hur bra den här filmen är eftersom vad den behandlar i grunden är rätt torrt material, men den var en av de mer njutbara filmerna jag såg 2015.

Margot Robbie i sitt bubbelbad, som vanligt!

 

Kortisar 2015

Ex Machina   (trailer)
Filmen som Vikander kanske egentligen borde ha fått sin Oscar för. När den är som bäst utforskar science fiction-genren idéer om vad det är att vara människa. Detta är science fiction när den är som bäst.

Sicario   (trailer)
Jag tror att det enda de flesta tydligt kommer ihåg av Sicario är de första 40 minuterna. Detta är eftersom de är nästan helt perfekta på varje sätt och vis. Den tappar en del under resten av speltiden, men om ni vill se en studie i vad en actionthriller kan vara så är (stora delar av) Sicario det bästa du kan hitta.

Creed   (trailer)
Det är sjukt så bra kvalitet Rockyfilmerna har hållit egentligen. Jag är ju en av de som sjunger lov även till Rocky 4, så för mig så är det i stort sett bara Rocky 5 som är ett riktigt bottennapp. Dessutom gränsar nr 1, 6 och 7 (Creed) på mästerverk.

Krampus   (trailer)
Jag vet, jag vet, jag veeeeeet! Det är inte en 'bra' film, men jag är bara så jäkla glad att den här filmen finns och att den höll så hög kvalitet som den gjorde! Det är en film gjord 2015, men som har hjärtat och själen av en 80-talsfilm. Det är en strålande liten skräckis om tomtens elaka skugga med underbar creature design som har mer gemensamt med Gremlins än något som kom ut under samma år, och jag älskar den för det. Se den!

Filmer jag fortfarande inte hunnit se, men tror kan vara bra

Clouds of Sils Maria
Heaven Knows What
Carol
A Pigeon Sat on a Branch Reflecting on Existence
Son of Saul

Star Wars: The Force Awakens - en recension

Jag kom precis tillbaka från en av de första föreställningarna av vad som kan vara decenniets mest efterlängtade film. Det här är mina spontana tankar kring den.

Star Wars: The Force Awakens är en väldigt underhållande film. Dock så är det hela tiden väldigt svårt att avgöra hur mycket av det bra som är på filmens egna meriter och hur mycket som bara bygger på ens tidigare relation till Star Wars, förutsatt att man har en. När John Williams välkända huvudtema dundrar igång och textväggen börjar krypa uppåt mot en stjärnfläckad bakgrund så är det svårt att inte känna något, och låt oss vara ärliga ett ögonblick - man skulle inte känna samma sak om det inte var för att man tas tillbaka till hur man kände inför de första filmerna.

Jag har inte hunnit fundera nog mycket på den för att göra en genomtänkt eller välstrukturerad recension, så jag kör på att lista det bra och det dåliga och hoppas att en bild kan formas från det.

---

Det dåliga:

Tempot och/eller spellängden
Det är lite svårt att avgöra exakt vart det här problemet ligger, men jag tror att man helt enkelt har fått varit lite för brutal i klippningen för att hålla nere speltiden en aning, men det kan också vara att manuset försöker göra lite för mycket. Svårt att säga som sagt. Vad än det är blir resultatet att jag kände att jag gärna hade velat lära känna karaktärerna lite närmare, och även att vissa delar känns en aning för stressade. Konsekvenserna av vissa handlingar och uppbyggnaden till andra går helt enkelt lite för fort.

De gamla rävarna
Det här smärtar en aning att säga, men faktum är att varken Harrison Ford eller Carrie Fisher riktigt kan bära upp sina dramatiska scener lika väl som sina yngre motspelare. Jag tror att de nog gör sitt allra bästa, men för mig räckte det inte riktigt hela vägen dit jag hade önskat att det skulle. Det är klart att vissa av deras scener, både individuella och tillsammans gav mig lite gåshud här och var, men jag är rädd att mycket av det helt enkelt är nostalgi. De är inte dåliga, bara inte lika bra, eller bitvis ens bra nog. Ledsen smileyface.

Slutet
Allt beror på vad de gör i nästa film, men jag hade nog önskat att filmen tagit slut fem minuter tidigare. Den sista delen hänger lite som en tarm från ett annars väldigt gediget paket.

Huvud, axlar, knä och tå

Det bra:

Världen
Vi älskar väl alla galaxen långt, långt borta. Som tur är får vi återvända till den igen. Den känns samtidigt bekant och ny och fräsch. Som att komma hem till sitt barndomshem igen, men snart upptäcka att det rivts ned och ersatts med en exakt kopia med en massa nya fräcka prylar som självgående dammsugare.

Nytt blod
De nya karaktärerna är väldigt behagliga att vara runt. De är roliga, sympatiska och har sina egna distinkta personligheter och svårigheter. Kanske ännu viktigare är att de alla är duktiga skådisar. De som får bära det tyngsta lasset är John Boyega och Daisy Ridley. Båda relativt okända talanger och det är kul att se att de klarar att bära filmen utan större hjälp från de gamla rävarna.

Skurken
Kylo Ren är en skurk värdig Star Wars. Det är inga dåliga betyg i en filmserie med en av de mest ikoniska skurkarna i filmhistorien. Adam Driver, som verkar vara konsekvent bra i allt han är med i, andas liv i karaktären, och han har en personlighet som egentligen inte liknar något vi sett under de sex tidigare filmerna. Att använda Driver i rollen är ett genidrag som egentligen låter rätt illa på pappret, men funkar hur bra som helst när man ser det. Under den första delen av filmen så luras vi att tro att han bara är en vanlig stygging-med-fräck-mask-skurk direkt från filmklichéaffären, men filmen drar undan den slitna gamla mattan under fötterna från oss och avslöjar att det minsann finns ett par extra lager till honom.

Återhållsamhet
Det måste vara så hemskt frestande när man tilldelas en serie som Star Wars att bara gå bananas och kasta in läckra actionscener med hyperkinetiskt kameraarbete som bara kan vara möjligt i datoranimationens underbara värld. Ett ständigt viftande med ljussablar och citerande av gamla repliker. Och visst, allt det här finns väl i någon mån, men jag blev ändå glatt överraskad över hur pass hårt man hållit i tyglarna när det gäller godtyckligt vältrande i fanservice. Man använder bara de välkända musikaliska styckena på vissa utvalda ställen där de kommer att få maximal effekt. Rymdstriderna är bara förvirrande under korta ögonblick när de vill vara det. Men viktigast av allt: ljussabeln känns speciell igen! Är inte bara det anledning nog att se den här filmen?

Värdiga bärare av fanan

---

Utöver allt det här uppstolpade så fick jag bara en genomgående bra känsla från The Force Awakens. Många gånger satt jag med antigen gåshud på armarna eller ett stort fånigt leende på läpparna. Den sög in mig totalt och för att knyta tillbaka till vad jag sade i början: Star Wars: The Force Awakens är en väldigt underhållande film. Så enkelt är det!

Jag är väldigt nöjd med den senaste Star Wars-filmen och jag är oerhört peppad på att se vart historien kommer att ta vägen. Det är något som jag bara för ett par år sedan inte trodde skulle hända igen.

Betyg: 8,5/10

Oerhörda mängder blod och elände. Dessutom tre filmrecensioner!

Dags för ännu ett blogginlägg. Det blir lite av ett tema den här gången och temat är blod, kroppsstympning och annat obehagligt. Håll tillgodo!

Stung   (trailer)

Två matleverantörer anländer till en mindre privat fest för ett gäng rika socitetslejon. Festen är lugn och beskedlig, fram tills tusentals jordgetingar stora som möss flyger in och börjar sticka folk. Det låter hemskt nog för att förstöra kvällen för vem som helst, men det visar sig dessutom att om man blir stucken så förvandlas man dessutom till en getingliknande varelse i mänsklig storlek. Eller snarare, den liksom kryper ut ur en. Yuck.

Jag tror att risken är liten att någon hört talas om den här. Kanske av god anledning. Den var inte superbra. Gore-effekterna fick mig att lyfta lite på ögonbrynen här och var, och det är ju alltid kul, och dessutom måste man ge cred för att de flesta effekterna är praktiska och inte datoranimerade. När de datoranimerade partierna tar vid så lyser den låga budgeten igenom betydligt starkare. För mig är det inte nödvändigtvis en dealbreaker, men det går inte förneka att det tar en ur filmen en aning när varelserna plötsligt blir i stort sett tecknade figurer under några sekunder i taget.

Det kan också vara värt att nämna att karaktärerna beter sig väldigt underligt. Runt 15 av deras vänner har just förvandlas till en kladdig smet och ersatts av vidunderliga insekter och deras reaktion är att sätta sig i källaren, öppna en flaska vin och prata om livet i allmänhet? Man tycker ju att det borde dröja mindre än 10 minuter innan någon ställer frågan "vad fan hände just??". Spoilers: det var nån som hade hällt nån sorts tillväxthormon i gödslet de använde. Det är all förklaring vi får. Seriöst, det är typ en replik som tillägnas ämnet.

Som helhet får jag väl säga att jag inte var superförtjust, men samtidigt är det kul att se en creature-feature som gör sitt bästa med att köra plattan i mattan och leverera några ögonblick av äkta kladdig body horror.

Tyvärr så missar den på för många punkter för att jag ska kunna rekommendera den med gott samvete.

Betyg: 4/10

En B-film. Visst funkar det skämtet på svenska också?

Green Inferno   (trailer)

Ett gäng ungdomar är fast övertygade om att de kan göra världen till ett bättre ställe. De flyger ner till Amazonskogen för att sätta käppar i hjulen på ett stort ondskefullt företag som håller på att skövla skogen och är på väg att utrota en av världens sista totalt orörda och av civilisationen okontaktade stammar genom att kedja sig fast vid skogsmaskinerna. När de uträttat sitt rättfärdiga arbete och är på väg hem så störtar dock deras plan, och de tillfångatas av sagda stam. Det visar sig snabbt att den inte är helt fridfull.

Jag antar att de flesta känner Eli Roth som regissören av Hostel 1&2. Han är mannen som tog tortyrfilmerna till en mainstreampublik, och får ofta skulden för mycket av vad skräckpurister anser vara förfallet av modern skräckfilm. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag har inget emot Hostelfilmerna. De fyller sin egen niche och gör det hyfsat väl. Klart att det finns fler och betydligt bättre filmer i samma subgenre och som kanske är betydligt bättre (lustigt nog är de flesta av dem franska), men jag ser dem inte som en oheliga kraft som de flesta verkar göra.

Jag såg fram emot Green Inferno och har gjort det sedan jag hörde talas om den. Man presenterade den som en hyllning till filmer som Cannibal Holocaust, en film som jag råkar vara väldigt förtjust i, och kombinationen av detta och Eli Roth vid tyglarna lovade något som åtminstone kan vara intressant.

Och intressant var den. Dock så levde den inte riktigt upp till mina förhoppningar (förväntningar är nog att ta i).

Jag tror att du säkert redan förstått att detta inte är en film för människor som har svårt för att se blod på film. Detta är en film som verkar njuta av att få sin publik att må dåligt, och det är ju precis så det ska vara med sådana här filmer, eller hur? Det är inte mycket som lämnas till fantasin när urinvånarna sätter igång med sina tokiga kannibalistiska upptåg. Allt det funkar fint.

Jag känner dock att Green Inferno inte riktigt hittade rätt ton för vad den försökte göra. Den verkar pendla, inte alltid särskilt snyggt, mellan självmedveten humor och gravallvar. Det är förstås egentligen inte något fel i att försöka gå den balansgången, men jag tror att det är väldigt svårt att få det helt rätt, och jag tycker inte att det lyckas helt i det här fallet.

Det finns emellertid åtminstone en scen i den här filmen som funkar hur bra som helst och som antagligen kommer att följa med mig ett bra tag framöver. Och den gör det inte för att den är mer brutal än andra scener, utan för att den väljer vad den ska visa och hur den ska visa det. Den väljer en ton och slår i ansiktet med den som en slägga. Jag ska inte avslöja vilken scen jag pratar om, men håll utkik efter tatueringar.

Jag önskar bara att resten av filmen kunde ha varit lika effektiv. Detta blir en rekommendation, men en rätt svag sådan. Tyvärr.

Betyg: 6/10

Trist när alla ska vara och känna.

The Human Centipede II (Full Sequence)   (trailer)

En rundlagd liten säkerhetsvakt som heter Martin älskar filmen The Human Centipede. Han älskar den nästan obehagligt, ohälsosamt mycket. Han ser den så ofta han kommer åt, och under någon av gångerna föds en idé i hans märkliga lilla huvud: "Jag kanske skulle kunna göra min egna Human Centipede"

Okej, jag erkänner. Jag såg Human Centipede kort efter den kom ut. Jag tyckte att den var hyfsat bra på så vis att den fick mig att må väldigt dåligt. Och det är väl så man måste döma de här filmerna, eller? I det fallet så är The Human Centipede 2 också hyfsat bra. Den fick mig att må rätt dåligt.

Man måste ge viss cred här. Uppföljaren till popfenomenet tar konceptet i en stilistiskt helt annan riktning än originalet. Borta är nu den klassiska uppbyggnaden och den klassiska tonen för mediumbudgetskräck. Den är ersatt med en märklig svartvit sak som kanske bitvis har mer gemensamt med Eraserhead eller Terry Gilliam än originalet.

När chockvåldet väl sätter igång så släpps dock alla tyglar. Det är uppenbart att den här filmen gjordes i första hand för att chocka publiken. Jag har svårt att föreställa mig att det finns en tematisk anledning till varför en av offren var tvungen att vara gravid. Allt man tar med sig från filmen utöver chockvärdet är antingen en bonus eller en ren olyckshändelse. Mer än sannolikt båda.

Ja ja, Human Centipede II (Full Sequence), du ville chocka mig och få mig illa till mods och du lyckades. Jag hoppas att du mår bra över det. Jag hoppas att din mamma är stolt.

Betyg: 5/10

Man kan inte alltid ha roligt

Drama och vassa tänder

Hej hej igen! Tre nya filmer. Eller, ja, kanske inte supernya, men du vet vad jag menar. Den här veckan är det två bra och en dålig. Sådär som det ska vara.

Spring   (trailer)

Evan har det rätt tufft. Han har blivit av med både sitt jobb och sin mor, och nu är han dessutom jagad av polisen. Låter som ett utmärkt tillfälle att pysa iväg på en liten backpacking-trip till Italien, eller hur? Väl där träffar han sina drömmars kvinna. Men det kan ju aldrig vara så enkelt.

Jag kanske borde börja med att säga att det nog inte är en jättebra idé att kolla på trailern till den här filmen. Det här är en sån där film som gör sig allra bäst utan att veta något alls om den när man går in i den.

Och vilken film den är! Jag skulle kunna ösa lovord över den hela dagen, men du har säkert andra saker att göra, så låt mig bara säga att detta är en juvel som antagligen kommer att förbli förbisedd, men du har chansen att kolla upp den nu och bära med dig en extra liten ädelsten som de allra flesta aldrig kommer att upptäcka i ryggsäcken. Låter inte det frestande?

Den må vara märklig på en hel rad olika sätt, men den är fantastisk på ännu fler. Se den!

Betyg: 8,5/10

Allt är sällan som det verkar

The Skeleton Twins   (trailer)

Tvillingarna Milo och Maggie har det svårt. De bor i olika städer, men brottas båda med vissa av demonerna som ibland kan följa med vuxenlivet. Efter ett misslyckat självmordsförsök flyttar Milo in hos sin syster. Klart det blir lite friktion.

Både Kristen Wiig och Bill Hader är nog mest kända för sina komiska insatser, men här ger de sig på nästan renodlade dramatiska roller. Okej, karaktärerna de spelar råkar vara rätt roliga människor, men på ett bekant och lite subtilt sätt. Sådär som riktiga människor är roliga. Det är tur för dem bägge att de gör ett hemskt bra jobb i den här filmen. Det kan säkert öppna dörrar för dem att fortsätta med lite seriösare roller, och det är något som jag gärna skulle se.

Filmen är väldigt bra. Skådespelarna gör ett bra jobb med materialet och det känns som att de har äkta kemi med varandra och det är fullt möjligt att köpa dem som ett syskonpar.

Jag har inte supermycket mer att tillägga faktiskt. Risken finns att du inte hört så mycket om den här filmen, men jag tyckte att den var väl värd att se.

Betyg: 7,5/10

Ju mer vi är tillsammans...

Jurassic World   (trailer)

20+ år efter den första filmen utspelade sig har Jurassic Park öppnat och varit igång ett tag. Dock så börjar publiken bli less på gamla tråkiga dinosaurier, så de ansvariga börjar genmanipulera fram nya, häftigare dinosaurier för att publiken ska få vad de vill.

Ugh.

Den här filmen var på det stora hela en stor plåga att sitta igenom. Okej, det fanns några bitar här och var som gränsade på intressanta, men det var långt mellan dem, och filmen kom aldrig över en 7:a ens under de bästa delarna.

Den verkar hela tiden stå i träta med sig själv. Här följer en dialog mellan Jurassic World och Jurassic World.
Jurassic World: Ja saker var sannerligen bättre förr! Den första Jurassic Park förlitade sig på hantverket och inte på "större är bättre"-tänket som publiken vill ha nuförtiden. Ack och ve vad folk har tappat bort feelingen i jakten på nästa kick!
Jurassic World: Åh, kolla här är en ÄNNU större dinosaurie! Och tänk om den parades ihop med DEN HÄR coola dinosaurien och typ gjorde ett dream team och löste brott tillsammans! Vänta, kom tillbaka! Titta, här är ju T-Rexen från den första filmen! Snälla älska mig!

Det blir så hemskt tröttsamt. Om den ändå kunde backa upp någon av riktningarna med något som faktiskt får en att stanna upp och säga "wow", men tyvärr är det bara en massa ljud, smällar och svammel.

Betyg: 3/10

Jamen vilken bild trodde du att jag skulle ta?